Kloka ord av Anna Frank, själv drabbad mamma

barn ska inte vara borta, inte saknas, inte gömmas…

december 19, 2010

Snön bäddar in Stockholm i ett mjukt vitt snötäcke som både är vackert, stämningsfullt och för vissa alldeles otroligt besvärligt. Speciellt om man råkar vara på resande fot. Runt om i Europa har snön orsakat kaos på vägar, flygplatser och järnvägar. Mitt i jultrafiken. Min man pratade nyss med sin syster i Storbritannien, där det mesta verkar stå stilla. Vi människor är väldigt sårbara när det oförutsedda inträffar, vare sig det handlar om vädret, naturkatastrofer, terroristhot eller sjukdomar.

Vissa saker kan vi dock skydda oss mot, vissa händelser kan vi arbeta aktivt för att förhindra och motverka, och vissa saker borde aldrig kunna ske.

Men ibland inträffar det.  Ibland händer det där som vi inte vågar tänka, det som vi inte ens vågar uttala, av rädsla för att det ska bli verklighet.

Ibland försvinner ett barn.

Låt oss hoppas att den lilla flicka som bortfördes i Göteborg  för tre veckor sedan snabbt hittas, och framförallt att hennes mamma inser sitt eget förkastliga beteende. En förälder som för bort sitt barn agerar utifrån sig själv och sina egna behov, inte utifrån sitt barns bästa. Och ni som stöder och hjälper en förälder som gömmer sitt barn, som förnekar den andra föräldern all kontakt, ni hjälper till att skada ett barn i all er oftast naiva hjälpsamhet.

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.505310-kvinna-rovade-bort-sin-dotter

http://www.saknadebarn.org/2010/12/19/sparlost-forsvunnen-6-ariga-florence-hoijergoteborg/

På Newsmill finns flera artiklar om vårdnadstvister, som även berör egenmäktighet med barn. Återigen lyfts kvinno-man perspektivet upp, med anklagelser om könsdiskriminering från myndigheternas sida beroende om man är man eller kvinna. Ofta negligerar man egenmäktighet, med att ”det handlar om en vårdnadstvist”. Men många gånger då barn bortförs finns ingen pågående vårdnadstvist, däremot en förälder som anser sig felbehandlad, diskrimerad och som vill ”ge igen”. En förälder som tar makten i sina egna händer och beslutar sig för att han (eller hon) är den enda förälder som barnet behöver i sitt liv, och som därefter gör allt för att misskreditera och framställa den andra föräldern som ett monster som barnet nu skyddas från. Så rättfärdigar den bortförande eller kvarhållande föräldern sina egna handlingar. Han (eller hon), tror sig rädda sitt barn, när det i själva verket bara handlar om att skada sitt eget barn. Den förälder som kvarhåller eller bortför skyller även ofta på barnets vilja vilket är ynkligt och fegt, att inte ens kunna ta ansvar för sina egna handlingar…

Det som måste förändras är att en nolltolerans mot egenmäktighet med barn införs och lagstiftas. Idag premieras oftast den föräldern som kvarhåller sitt barn, (oavsett om det är en mamma eller en pappa). Det anses nämligen bäst för barnet om det får stanna i sin nuvarande miljö, oavsett om en föräldern faktiskt bryter mot lagen och begår en kriminell handling. Så absurd ser ett barns verklighet ut idag.

Ingrid Carlqvist är en av de som skrivit om ämnet på Newsmill, och jag tar mig friheten att lägga in ett urklipp av hennes kloka inlägg:

Men! Att kidnappa sina barn, ett brott som på juristspråk heter grov egenmäktighet med barn, är också ett växande problem. En förklaring till ökningen är att allt fler äktenskap numera ingås över nationsgränserna. När skilsmässan kommer händer det inte sällan att den ena parten längtar tillbaka till sitt eget land och är övertygad om att barnen får ett bättre liv där.
Generellt sett kan man dela upp barnkidnapparna i två grupper: Svenskar som gift sig utomlands och för barnen till Sverige och föräldrar med andra ursprungsländer som för barnen bort från Sverige.
Enligt FN:s Barnkonvention har barn rätt till båda sina föräldrar. Det är ett brott mot barnens mänskliga rättigheter att beröva dem möjligheten att lära känna hälften av sitt genetiska ursprung.
Den som skaffar barn med någon från ett annat land har alltså inte rätt att utan vidare flytta hem. Ingen har rätt att bestämma att den andre föräldern ”är en dålig mamma/pappa” eller att ”mitt barn får en bättre uppfostran i min kultur”.
Enligt Haagkonventionen har barnen rätt att få återvända till det land de kidnappats ifrån. Därefter får domstolarna avgöra vilken förälder som ska ha vårdnaden. Vid gemensam vårdnad får föräldrarna finna sig i att bo kvar i samma land, vid ensam vårdnad kan föräldern flytta.
Problemet är att det finns gott om länder som inte skrivit under Haagkonventionen. Om ens barn kidnappas till exempelvis något av arabländerna, Japan eller Thailand, är det nästintill hopplöst att få hem dem igen.
Så hur ska man veta vilka barn som är i farozonen för kidnappning och vilka som bara används som brickor i ett spel mellan egoistiska föräldrar?
Det är inte lätt, och det går inte att bara bestämma sig för vem av föräldrarna som förefaller mest trovärdig. Ingen har ännu kommit på ett säkert sätt att avslöja lögnare, och manipulatörer kan ljuga så att det låter fullständigt sant.
Men det finns hjälpmedel. Amerikanska justitiedepartementet har sammanställt ett digert material (http://www.ncjrs.gov/pdffiles1/ojjdp/185026.pdf) över riskfaktorer och hur man kan skydda barnen. Varningsklockor ringer om den misstänkta föräldern:
Är arbetslös, hemlös och utan känslomässiga eller ekonomiska band till landet.
Har uttalat planer på att kidnappa barnet eller har resurser/stöd från släkt och vänner och ett nätverk som behövs för att överleva gömda.
Har realiserat sina tillgångar (sålt hus, bil etc) eller lånat pengar från andra.
För alla de föräldrar som råkar ut för att deras barn bortförs inom Sverige, är detta en klen tröst. Erik har inte haft någon hjälp av Haagkonventionen, eftersom hans barn befunnit sig i Sverige hela tiden och deras mamma haft myndigheternas stöd.
Men det är här det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet: Vi måste kunna skydda de barn som löper risk att kidnappas utan att beröva helt oskyldiga föräldrar (oftast pappor) deras barn.
Under ett par decennier har kvinnojourerna och andra lobbyorganisationer spridit bilden av usla, våldsutövande pappor som antingen sviker sina barn eller utnyttjar dem. Detta har försatt den svenska pappan i en nästan hopplös situation – han är dömd på förhand om mamman bestämmer sig för att mota bort honom ur barnens liv.
Men lika osant som det är att alla pappor är usla och farliga, lika osant är det att påstå att alla pappor är snälla och ofarliga. Man kan inte dra vare sig mammor eller pappor över en kam. Egenmäktighet med barn är faktiskt det mest ”jämställda” brottet vi har, kvinnliga och manliga förövare är i princip lika många.
Och ingen av dem har rätt att kidnappa sina barn.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/16/man-m-ste-ha-r-tt-att-skydda-barnen-fr-n-kidnappning

Julen speciellt är den högtid och helg som man vill tillbringa med sin familj och sina vänner. Det är också en helg med lång ledighet och tid för eftertanke, tid att för en gång skull verkligen känna efter.

och…. det är barnens högtid.

Nu mer än någonsin saknas de som är borta. Men jag vill inte sakna någon längre. Jag vill inte ha en tom säng, ett tomt barnrum och en tom stol vid köksbordet.

Inte längre. Inte mer.

Och tänk, att för första gången på nästan 3 år få ett telefonsamtal med Vids röst som säger ”Hej mamma”. Vilken julklapp det vore…